Norge i mina tankar.

Efter fredagens grymheter i Norge valde jag att inte alls läsa tidningar eller se på tv på lördagen. Ibland behöver man stänga av, vila i tanken, ta in det som sker för sig själv.Medan jag satt på stranden tog jag sent på fredag kväll den här bilden. Eftersom det är svårt att i ord uttrycka alla de känslor och tankar som Norgehändelserna väckt får den här bilden stå för mig. En form av hälsning till alla sörjande och till alla som berörs.

Notera att högt över solen flyger en fågel med starka vingar

Söndagsfunderingar

Många tankar i huvudet just nu. Hur föra in naturen i det nya familjecentret? Hur ge både barn och äldre en möjlighet till olika sinnesupplevelser? Kunde man låta barn få k ä n n a med händerna på olika strukturer?Var kunde man låta olika typer av lokala konstnärer ha en utställningsvägg/monter? Samtidigt ge alla som besöker familjecentret en möjlighet till att varva ner, koppla av, vara i lugn och ro medan de väntar på sin tid?

Mitt intresse och nyfikenhet för naturen, främst skogen, som terapeutiskt rum innebär att vi har en möjlighet att gå med i ett nordiskt forskningssamarbete kring detta tema. Jag tror på deras forskningsresultat vilket visar att utmattade och deprimerade människor börjat må bättre av att vistas i skogsmiljöer ett par timmar per vecka.Det visste jag väl! Men det måste ju vetenskapligen bevisas. Jag visste också att det är i den glesa tallskogen människan mår som bäst om vi nu diskuterar olika skogstyper. Men strandskogen lär också upplevas som mycket positiv.

Under min studietid fanns inte disciplinen ekopsykologi. Kanske jag inte varit intresserad då heller. Nu finns intresse men finns tiden och orken? Och vilka är "vi" om vi går med i projektet? Skall jag låta skogen vara mitt eget terapeutiska rum och inte låta mig dras in i något större projekt?

Funderingar en gråmulen söndag morgon.

Aprilsöndag

Söndag är inte min favoritdag precis. Det är liksom sista dagen av helgledighet och den begränsade tiden jag har för allt jag vill göra gör sig påmind. Idag har jag ändå fått en hel del gjort och kan känna mig rätt nöjd. Senaste vinter avslutades söndagen vanligtvis med bastu och dopp vid Havsbadet. I år är de söndagar jag gett mig tid för vinterbad lätt räknade. Faktiskt bara två tror jag. Maken planerar nu avsluta dagen med några dopp i det aprilkalla havet, Själv tror jag att jag far till Hemslöjdsgården och avslutar ett pågående projekt. Kulkurin Morsian pikkusisko heter mattan med grälla vilda färger jag nu arbetar med.Det är rätt skönt att avsluta ett veckoslut genom en meditativ sysselsätting som vävning.

Februaritorsdag

Kylan gör att förmiddagens alla tre klienter har uteblivit. Det har aldrig hänt tidigare att så många uteblivit under en och samma dag. Faktum är att rätt få uteblir från inbokade besök. Det är sådant som händer , ändå är det rätt irriterande. Jag är mentalt förberedd för att möta en människa och ta del av hennes tankar och funderingar och så blir det inget av. Som att ladda inför ett lopp, samla och mobilisera energi och fokusera, och så, hoppsan, blir det inget lopp även om man står där fullt laddad på startlinjen. Känns litet snopet liksom.

När jag tittar ut genom mitt arbetsfönster ser jag ett vackert vinterlandskap. Massor med vit snö och en sol som lyser bakom höga tallar. Bländande!Det ser ut precis så som det brukar göra en kall februaridag. Jag väntar på soliga marsdagar då det ännu är så ljust vid 16-17 tiden att man hinner ut på isen eller ut på en skidtur. "Våren luurar bakom knuutin"

Vinterblått

En kväll när jag satt vid mitt skrivbord och försökte arbeta var det så här intensivt blått utanför.Precis mina färger. En kort stund, precis när dagen övergick till afton.

Reflektion

Skulle jag vara bra på att skriva skulle jag skriva en liten bok med titeln Reflektion.

Ladornas landskap

Mellan Kristinestad och Vasa finns det hundra tals lador. Jag upphör inte att fascineras av dem. Funderar på vilka som byggt dem, hur de används, allt vad som hänt i anslutning till dem. Nu används de knappt mer men som står kvar som något slags monument över en gången tid.Denna, på fotot, kollar jag alltid litet speciellt för den fick sig ett ansiktslyft för några år sedan. I motsats till många andra lador står den rätt ensam på Yttermarkslätten.